inget speciellt...

det var evigheter sedan jag bloggade... och nu när jag sitter hemma hos min kusin och hans flickvän i deras soffa, i Malmö... så tänkte jag att du får det vara dags helt enkelt.
Vad har jag då för tankar idag? Vet inte riktigt... livet är kanske lite sidådär just nu, men det är nog bara så det är tror jag ibland kanske, eller något.
Ni vet när det bara blir lite för mycket... och när det redan är för mycket, så tappar man ut glasflaskan med sweet and sour på kakelgolvet, så att den går i tusen bitar, och golvet blir klibbigt som klister. Ja, då blir liksom inte allt direkt bättre - ja inte om du frågar mig i alla fall.
När man redan är sen, och på vägen hoppar kedjan av cykeln och det känns som om hela världen rasar samman. Ja, det enda som känns rätt att göra vid sådana här tidspunkter är att sätta sig ner och gråta en skvätt... tycka lite synd om sig själv för en stund, och hoppas att när den sista tåren har fallit, att liksom allt bara är över. Men man är nog allt bra töntig... bor i ett (eller ibland två) i-länder, och har en familj som älskar en... det finns liksom inget att gny över. Trots detta gnyr jag. Men slut på det... nu ska jag istället gå och trösta någon som skriker när han inte är nöjd... mycket mer konstruktivt. Så är det i alla fall någon som lyssnar och klappar på dig... och faktiskt tycker lite synd om dig... det var bättre att vara 2 månader gammal... synd att man inte minns...

konsten att göra ingenting...

Jag borde ha lärt mig konsten att göra ingenting för länge sedan. Uppvuxen med en specialist inom området. Det slog aldrig fel, varje lördag morgon när jag knackade på min brors dörr låg han vaken sedan lång tid tillbaka, fortfarande iförd pyjamas, och läste böcker. Hade man tur kom han ned till frukost, men han återvände så fort han kunde till böckernas gudomliga värld. Själv vaknar jag oftast med en lista i huvudet över dagens göromål... måste springa, måste plugga, måste handla mat, måste ringa hit å dit... ja listan över måsten är lång. Frågan är då vad man egentligen måste göra, och varför är våra listor över vad som måste göras olika långa?

Så här på sommarlovet, när jag faktiskt har möjlighet att göra min lista över saker som måste göras lite kortare, så är jag trots allt bra på att lyckas skapa mig en lika lång lista som vanligt, precis som att det skulle finnas en trygghet i själva listan. Kanske borde jag skapa mig en lista där det står läsa bok, ligga i sängen, ringa en kompis, bada... ja, vad som nu får mig att slappna av. Kanske är det första steget för att få in en temposänkning i min vardag. 

saknar du dig själv?

Jag längtar alltså strävar jag... finns det en bra och en dålig saknad? I så fall måste det ju vara en dålig saknad när det gör ont i magen, eller? Något som gör ont kan ju inte vara bra... så brukar jag i alla fall resonera. Det är sällan saker som gör ont, i alla fall för stunden, är bra. Kanske leder det i längden till att något blir bättre än det var förut. En relation prövas, kanske är det relationen till dig själv som behöver testas... Har du någon gång längtat efter dig själv? Saknat den person som du brukade vara. Kankse är det samma sak som att gå vilse i livet. Man tappar bort sig själv, och när man varit borta tillräckligt länge, så saknas man... förhoppningsvis. Problemet är att ingen annan kanske saknar dig på det sättet som du kan sakna dig själv. Det är något du måste göra själv... Se till att hänga upp lappar bland dina medmänniskor när du känner att du behöver hjälp att finna din vilsna själ. Häng upp dem så tidigt som möjligt... det är dock aldrig försent. Gud ser dig, och han ser din vilsna själ. Du behöver inte skylta för honom, han vet... Men som sagt, se till att sakna dig själv när ingen annan gör det. Ta vara på den människa just du är, och se till att dina medmänniskor gör det också. Men medmänsklighet är ingen självklarhet, så ta ditt ansvar. Var alert och uppmärksam på andras skyltar... hjälp andra att leta efter sig själva, så kanske även du finner dig själv på vägen...

Att vara nöjd...

Här är kallt... solen skiner inte alltför ofta... och frågar du mig, så är det så långt från civilisation man kan komma (i princip). Men människorna härifrån är nöjda. Det skall finnas något med Tromsö som gör att har man en gång kommit hit, så vill man alltid återvända. Jag vet inte om det är fel på mig, att det är jag som inte är mottaglig, eller att jag helt enkelt är för skånsk som gör att jag inte upplever den enorma charmen. Här är vackert så det förslår; vattnet, bergen, skogen och alla färgerna. Men det är inte min plats på jorden. En vecka, två veckor, ja en månad också, men det är inte här jag vill leva mitt liv. Vad saknas då för att jag ska vara nöjd? Familj... tror jag är svaret i det långa loppet. Tanken på att leva 200 mil från familjen skrämmer mig faktiskt. Kanske har jag inte klippt navelsträngen... vem vet. Fast jag tror att den navelsträng jag i så fall har kvar, är en navelsträng jag vill behålla. Jag är lyckligt lottad...

Tromsö...

Jag skäms... det är alldeles för länge sedan jag delade med mig av mina tankar här i mitt liv. Det har helt enkelt glömts bort bland alla andra världsliga ting som varje dag står på att göra listan. Troligen är det mest för min egen skull... det där med att skriva av sig sina tankar är inte helt dumt. När man liksom kommer till den punkt att man tror att ingen riktigt pallar lyssna (och kanske inte heller läsa) men man själv, trots detta, har ett behov av att dela sina tankar med någon annan än sig själv.

Men nu har jag slagit mig ned vid tangentbordet... gjort mig en kopp kaffe (pulverkaffe av märket Coop...) och tänkte att jag skulle sätta mig ned och plita ner några rader om hur livet känns just idag.

Igår landade jag efter 3 timmars flygresa och lite byten å så i Tromsö. Ja, det är världens ände... men en minst sagt ganska vacker del av världens slut. Jag sitter på ett studentrum på ca 8 kvadratmeter... som jag delar med en av mina bästa vänner. Rummet är trångt och opersonligt, men vi två får helt enkelt fylla det med all kärlek och mysfaktor vi kan. Jag konstaterade igår när jag landade att jag åkt åt fel håll. Ni vet den där sköna känslan när man går av planet och känner värmen.... jag kände ingen värme.. jag fick ta på mig en tröja till, och sedan både vantar, mössa och halsduk... Men allt har sin charm =)

När jag blickar ut genom fönstret ser jag snöbeklädda bergstoppar, som för tillfället är omringade och gömda bakom molnen. Ja, det är vackert... solen står högt på himlen, och den går aldrig ner. Det är en märklig känsla det där... ett ljus som aldrig slocknar... "jag tror på solen även när den inte skiner"...

Till något annat... igår var det fotbollsmatch mellan Sverige och Ryssland i fotbolls-EM... jag och Nina var på någon form av sportsbar.. ni vet en sådan där där det bara är killar som dricker en massa öl. Oftast ganska skabbiga ställen, där det alltid saknas toapapper på tjejtoan...(så även denna gång). När vi sitter där och tittar på matchen, så hamnar vi brevid ett gäng ryssar. De hejar alltså inte på sverige, utan på Ryssland. Det går ju inte för sig =). Plötsligt fick jag förståelse för fotbollshuliganerna. Jag fick verkligen lust att, när de applåderade åt ryssland, gå och lappa till dem, och berätta för dem att de hejade på fel lag. Tur är det ju då, att man trots allt, kan behärska sig, och motstå sina ibland lite för aggresiva drifter. Så istället för att slå till dem, så fick de en ond blick... vilken de säkerligen inte kände (typiskt...)

I tre veckor till ska jag vara här uppe... resan har precis börjat... vem vet vad som väntar...

citronsyracykel...

Eller hur det nu var. Efter en dag med total köttning, rent ut sagt av TCA, Krebs cyklus alias citronsyracykeln (värt att nämna då är att alias inte är ett av namnen på denna underbara cyklus, utan är ett annat ord för alternativ.* har jag just nu inget annat än väten, syren och en och en annan fettsyra i hjärnan. Det är underbart vad lite man kan lära sig trots att man sitter och läser en hel dag. Ochs sedan är det faktiskt fantastiskt vad mycket man kan lära sig genom att bråka lite med sin läsekompis... för det att han hade rätt, ännu en gång... och efter det faktiskt enas om att glykolysen är bra för att man får ut energi ur den (2ATP, om man ska vara petig).

När Måns (min kära läsekompis) sedan ska visa för mig hur fett bryts ner i kroppen börjar han med att rita följande...

Med motiveringen, att han kan inte rita en människa, så att han hoppas att det gick till på samma sätt när dinosaurierna levde... Vet inte riktigt om det stämmer, men nu hoppas jag också det... Vi kom i alla fall fram till att fett är bra. (undra om det räcker med att kunna det till tentan?...)

Imorgon är det dags för annat... rygg och armar... latin, danska, svenska och engelska. Hoppas jag får ett extra minneskort till min hjärna i julklapp. Det hade verkligen varit en höjdare... börjar bli ont om plats. Och på torsdag väntar kadaver 11... livet leker!

Över och ut...

Anatomisk tröttet...

Man snackar om stress and strain... I modul 4 är det inte bara musklerna som stressas utan även det vi på det fina språket latin vill kalla encéphalon (hjärnan) är uppe på högvarv. Efter 8 timmars läsning där i alla fall 50% av tiden används till att lära sig termer på ett främmande språk, där det inte ens finns ett namn för det på svenska... eller det skulle kanske bli... nerven bakom muskeln som går genom armen... osv. Du fattar grejen. Ibland lär man sig uppskatta latinet, men bara när man faktiskt fattar vad det skulle heta om vi döpte det på svenska. Men vad säger ni om sternocleidomastoideus? Ta den nästa gång du spelar alfapet och du får riktigt många poäng.... Det är kanske därför vi läser anatomi - för att vi ska kunna slå alla vänner i alfapet.

Hur som så finns det ju en ganska stor fördel med att läsa anatomi... man läser även palpation. Med andra ord tillåtet tafs! Vi står i underkläderna och klämmer på varandra. Kan det bli bättre? Allt går egentligen ut på att vi ska klämma på muskler, ben, nerver och allt annat gosigt man kan klämma på. Egentligen är det ett ganska spännande fenomen. I måndags när vi hade lektion kom det in en grupp gymnasiestudenter... oups, där stod en hel klass i bara underkläderna. Denna utbildningen verkar ju toppen! Och det är den! Att läsa medicin är underbart roligt, och jag är priviligierad som får göra det!

Ps. Imorgon har jag min första FADL vakt... håll tummarna för mig...Ds