saknar du dig själv?

Jag längtar alltså strävar jag... finns det en bra och en dålig saknad? I så fall måste det ju vara en dålig saknad när det gör ont i magen, eller? Något som gör ont kan ju inte vara bra... så brukar jag i alla fall resonera. Det är sällan saker som gör ont, i alla fall för stunden, är bra. Kanske leder det i längden till att något blir bättre än det var förut. En relation prövas, kanske är det relationen till dig själv som behöver testas... Har du någon gång längtat efter dig själv? Saknat den person som du brukade vara. Kankse är det samma sak som att gå vilse i livet. Man tappar bort sig själv, och när man varit borta tillräckligt länge, så saknas man... förhoppningsvis. Problemet är att ingen annan kanske saknar dig på det sättet som du kan sakna dig själv. Det är något du måste göra själv... Se till att hänga upp lappar bland dina medmänniskor när du känner att du behöver hjälp att finna din vilsna själ. Häng upp dem så tidigt som möjligt... det är dock aldrig försent. Gud ser dig, och han ser din vilsna själ. Du behöver inte skylta för honom, han vet... Men som sagt, se till att sakna dig själv när ingen annan gör det. Ta vara på den människa just du är, och se till att dina medmänniskor gör det också. Men medmänsklighet är ingen självklarhet, så ta ditt ansvar. Var alert och uppmärksam på andras skyltar... hjälp andra att leta efter sig själva, så kanske även du finner dig själv på vägen...

Att vara nöjd...

Här är kallt... solen skiner inte alltför ofta... och frågar du mig, så är det så långt från civilisation man kan komma (i princip). Men människorna härifrån är nöjda. Det skall finnas något med Tromsö som gör att har man en gång kommit hit, så vill man alltid återvända. Jag vet inte om det är fel på mig, att det är jag som inte är mottaglig, eller att jag helt enkelt är för skånsk som gör att jag inte upplever den enorma charmen. Här är vackert så det förslår; vattnet, bergen, skogen och alla färgerna. Men det är inte min plats på jorden. En vecka, två veckor, ja en månad också, men det är inte här jag vill leva mitt liv. Vad saknas då för att jag ska vara nöjd? Familj... tror jag är svaret i det långa loppet. Tanken på att leva 200 mil från familjen skrämmer mig faktiskt. Kanske har jag inte klippt navelsträngen... vem vet. Fast jag tror att den navelsträng jag i så fall har kvar, är en navelsträng jag vill behålla. Jag är lyckligt lottad...

Tromsö...

Jag skäms... det är alldeles för länge sedan jag delade med mig av mina tankar här i mitt liv. Det har helt enkelt glömts bort bland alla andra världsliga ting som varje dag står på att göra listan. Troligen är det mest för min egen skull... det där med att skriva av sig sina tankar är inte helt dumt. När man liksom kommer till den punkt att man tror att ingen riktigt pallar lyssna (och kanske inte heller läsa) men man själv, trots detta, har ett behov av att dela sina tankar med någon annan än sig själv.

Men nu har jag slagit mig ned vid tangentbordet... gjort mig en kopp kaffe (pulverkaffe av märket Coop...) och tänkte att jag skulle sätta mig ned och plita ner några rader om hur livet känns just idag.

Igår landade jag efter 3 timmars flygresa och lite byten å så i Tromsö. Ja, det är världens ände... men en minst sagt ganska vacker del av världens slut. Jag sitter på ett studentrum på ca 8 kvadratmeter... som jag delar med en av mina bästa vänner. Rummet är trångt och opersonligt, men vi två får helt enkelt fylla det med all kärlek och mysfaktor vi kan. Jag konstaterade igår när jag landade att jag åkt åt fel håll. Ni vet den där sköna känslan när man går av planet och känner värmen.... jag kände ingen värme.. jag fick ta på mig en tröja till, och sedan både vantar, mössa och halsduk... Men allt har sin charm =)

När jag blickar ut genom fönstret ser jag snöbeklädda bergstoppar, som för tillfället är omringade och gömda bakom molnen. Ja, det är vackert... solen står högt på himlen, och den går aldrig ner. Det är en märklig känsla det där... ett ljus som aldrig slocknar... "jag tror på solen även när den inte skiner"...

Till något annat... igår var det fotbollsmatch mellan Sverige och Ryssland i fotbolls-EM... jag och Nina var på någon form av sportsbar.. ni vet en sådan där där det bara är killar som dricker en massa öl. Oftast ganska skabbiga ställen, där det alltid saknas toapapper på tjejtoan...(så även denna gång). När vi sitter där och tittar på matchen, så hamnar vi brevid ett gäng ryssar. De hejar alltså inte på sverige, utan på Ryssland. Det går ju inte för sig =). Plötsligt fick jag förståelse för fotbollshuliganerna. Jag fick verkligen lust att, när de applåderade åt ryssland, gå och lappa till dem, och berätta för dem att de hejade på fel lag. Tur är det ju då, att man trots allt, kan behärska sig, och motstå sina ibland lite för aggresiva drifter. Så istället för att slå till dem, så fick de en ond blick... vilken de säkerligen inte kände (typiskt...)

I tre veckor till ska jag vara här uppe... resan har precis börjat... vem vet vad som väntar...