Jag skäms... det är alldeles för länge sedan jag delade med mig av mina tankar här i mitt liv. Det har helt enkelt glömts bort bland alla andra världsliga ting som varje dag står på att göra listan. Troligen är det mest för min egen skull... det där med att skriva av sig sina tankar är inte helt dumt. När man liksom kommer till den punkt att man tror att ingen riktigt pallar lyssna (och kanske inte heller läsa) men man själv, trots detta, har ett behov av att dela sina tankar med någon annan än sig själv.
Men nu har jag slagit mig ned vid tangentbordet... gjort mig en kopp kaffe (pulverkaffe av märket Coop...) och tänkte att jag skulle sätta mig ned och plita ner några rader om hur livet känns just idag.
Igår landade jag efter 3 timmars flygresa och lite byten å så i Tromsö. Ja, det är världens ände... men en minst sagt ganska vacker del av världens slut. Jag sitter på ett studentrum på ca 8 kvadratmeter... som jag delar med en av mina bästa vänner. Rummet är trångt och opersonligt, men vi två får helt enkelt fylla det med all kärlek och mysfaktor vi kan. Jag konstaterade igår när jag landade att jag åkt åt fel håll. Ni vet den där sköna känslan när man går av planet och känner värmen.... jag kände ingen värme.. jag fick ta på mig en tröja till, och sedan både vantar, mössa och halsduk... Men allt har sin charm =)
När jag blickar ut genom fönstret ser jag snöbeklädda bergstoppar, som för tillfället är omringade och gömda bakom molnen. Ja, det är vackert... solen står högt på himlen, och den går aldrig ner. Det är en märklig känsla det där... ett ljus som aldrig slocknar... "jag tror på solen även när den inte skiner"...
Till något annat... igår var det fotbollsmatch mellan Sverige och Ryssland i fotbolls-EM... jag och Nina var på någon form av sportsbar.. ni vet en sådan där där det bara är killar som dricker en massa öl. Oftast ganska skabbiga ställen, där det alltid saknas toapapper på tjejtoan...(så även denna gång). När vi sitter där och tittar på matchen, så hamnar vi brevid ett gäng ryssar. De hejar alltså inte på sverige, utan på Ryssland. Det går ju inte för sig =). Plötsligt fick jag förståelse för fotbollshuliganerna. Jag fick verkligen lust att, när de applåderade åt ryssland, gå och lappa till dem, och berätta för dem att de hejade på fel lag. Tur är det ju då, att man trots allt, kan behärska sig, och motstå sina ibland lite för aggresiva drifter. Så istället för att slå till dem, så fick de en ond blick... vilken de säkerligen inte kände (typiskt...)
I tre veckor till ska jag vara här uppe... resan har precis börjat... vem vet vad som väntar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar